Spelandet var för Casper en flykt från det vanliga livet.  Foto: Lillian Andersson (bilden är arrangerad)
Spelandet var för Casper en flykt från det vanliga livet. Foto: Lillian Andersson (bilden är arrangerad)

Casper insåg att livet framför skärmen inte var bra

 Udskriv   Dela  Dela

VÄXJÖ. – Spelandet blev min fristad.

Det säger Casper, 18 år, som insåg att han var tvungen att sluta.

Att spela är ett sätt att koppla bort omvärlden, att försvinna in i en värld där man är osårbar, inte känner smärta och har hur många liv som helst. Det är Caspers beskrivning av spelandet och det liv han hade under flera år då datorn var hans tillflykt, tio, tolv timmar om dagen.

– Jag låste in mig för att jag inte orkade med det riktiga livet. Jag förlorade intresset för allt annat och jag blev väldigt fokuserad på mig själv.

Det gick inte så långt att han spelade dygnet runt, men alla timmar framför datorn påverkade honom både psykiskt och fysiskt.

Känsligt ämne

Han håller med om att för den som fastnar i datorspelandet påverkas det sociala livet.

– När man var där var det bara cyberspace som gällde. Man inbillar sig att man har ett socialt nätverk men det har man inte. Jag kände ingen av dem jag spelade med.

Casper har kompisar som spelar väldigt mycket som han försöker prata med ibland.

– Men det är inget som man vill prata om, det är ett känsligt ämne. Samtidigt borde det uppmärksammas mycket mer.

Insåg problemet

Enligt Casper insåg han själv att det liv han levde framför skärmen inte var bra.

– Jag har alltid haft en bra kontakt med mina föräldrar och det var bra, säger han.

Och det var bland annat med hjälp av dem han tog sig ur beroendet.

– Idag spelar jag en del, men bara ett par timmar i taget och bara med kompisar jag känner. Nu tycker jag att spela är ungefär som att läsa en bok men där man är med och skapar handlingen själv.


Publicerad: 29. augusti 2012 09:00
Del på Facebook
Läs också:
Startsidan just nu